Att vara tvilling
Pontus, min tvillingbror, är grym.
Att vara tvilling är lite speciellt måste jag erkänna. Nästan alla jag träffar som jag berättar för att jag är tvilling frågor ofta om det är något speciellt med att ha en tvillingbror. Och ja, det är det.
Många tror att det är precis som ett vanligt syskon... men det är inte riktigt samma grej. Jag har alltid haft Pontus vid min sida, enda sedan vi delade mammas mage, och det betyder en del. Mer än ett vanligt syskon.
Vi är på precis samma nivå hela tiden, vi går igenom i stort sätt samma saker vid samma tidpunkter och det är värdefullt att ha någon vid sin sida då som förstår och som känner lika dant.
Ibland undrar jag om det är något extra speciellt, alltså att det finns något kraft som gör att vi förstår varandra bättre än vanligt syskon. Jag och min bror umgås inte speciellt mycket, vi har helt olika intressen, vänner, dygnsrytmer, mål med livet, ja så olika det går men ändå känner vi varandra utifrån och in. Vi måste inte alltid prata med varandra för att förstå, utan ibland räcker det bara med att ses eller säga ett enstaka ord och vi vet allt. Pontus är en person som jag älskar från djupet av mitt hjärta, och det ska blir riktigt jobbigt att vara utan honom i tio månader när jag åker till USA själv. Han kommer vara mycket saknad. Han är en toppen kille och jag är så glad över att få ha honom som min bror, som min bästa tvillingbror!
Pontus och jag igår!
Att vara tvilling är lite speciellt måste jag erkänna. Nästan alla jag träffar som jag berättar för att jag är tvilling frågor ofta om det är något speciellt med att ha en tvillingbror. Och ja, det är det.
Många tror att det är precis som ett vanligt syskon... men det är inte riktigt samma grej. Jag har alltid haft Pontus vid min sida, enda sedan vi delade mammas mage, och det betyder en del. Mer än ett vanligt syskon.
Vi är på precis samma nivå hela tiden, vi går igenom i stort sätt samma saker vid samma tidpunkter och det är värdefullt att ha någon vid sin sida då som förstår och som känner lika dant.
Ibland undrar jag om det är något extra speciellt, alltså att det finns något kraft som gör att vi förstår varandra bättre än vanligt syskon. Jag och min bror umgås inte speciellt mycket, vi har helt olika intressen, vänner, dygnsrytmer, mål med livet, ja så olika det går men ändå känner vi varandra utifrån och in. Vi måste inte alltid prata med varandra för att förstå, utan ibland räcker det bara med att ses eller säga ett enstaka ord och vi vet allt. Pontus är en person som jag älskar från djupet av mitt hjärta, och det ska blir riktigt jobbigt att vara utan honom i tio månader när jag åker till USA själv. Han kommer vara mycket saknad. Han är en toppen kille och jag är så glad över att få ha honom som min bror, som min bästa tvillingbror!
Pontus och jag igår!
Kommentarer
Trackback
