Hej bloggen!
Ni vet att jag har skrivit i de senaste inläggen att jag är super duper nöjd med alla här borta. Det är bullshit. Den här bloggen har jag av en enda anledning, för att få skiva ner mina tankar om mitt liv, om vad som händer i mitt liv som jag sedan kan gå tillbaka till och läsa om. Jag är trött på att hitta på hur mitt liv är här borta. Eller jag har inte hittat på, allt jag har skrivit är sant, men det finns en baksida på allt som jag valt att undanhålla av olika anledningar. Kanske att jag har kommit till en punkt där jag känner att det här vackra, roliga, härliga och allt inom de kategorierna börjar flöda lite för mycket. Mitt liv är så mycket mer än det som jag skriver i bloggen. Jag delar kanske med mig av 2% av mitt liv till er som väljer att följa bloggen.
De 98% som återstår är de som jag av olika anledningar väljer att inte dela med mig av. Det blir det ändring på nu.
Tänkte börja redan i detta inlägget och berätta baksidan på livet här borta i USA, Minnesota, Grey Eagle!
Jag bor i en jätte liten stad som heter Grey Eagle, två timmar från Minneapolis. Jag bor här med min värdpappa David (64 år), hans dotter Jade (7 år) och Lana, en annan utbytesstudent från Tyskland.
Vi bor i ett litet, fult, orenoverat hus. Det finns två djur, en katt och en hund. Dom bor ute för dom är så smutsiga!
Anledningen till att jag skriver det här är för att ni ska få en bild av hur det ser ut där jag bor. Baksidan på det här med att det inte finns en enda regel i hela huset och för någon person i familjen är att det är jag och Lana som sköter hemmet. VI städar, handlar, lagar mat, diskar, tar hand om Jade, leker med djuren. Det är VI som ser till att det som ska funka som en vanlig familj funkar.
Och helt ärligt, jag betalade inte över 70000 kr för att bli en mamma, fru, städerska, lekkamrat till Jade. Jag kom hit för att uppleva ett år på High School och den amerikanska sidan av världen. När det går så långt att den här "I don´t care"-attityden går ut över mina studier för att Jade måste ha någon att leka med, så blir jag arg. Jag orkar faktiskt inte hålla uppe den här checka, trevliga, glada fasaden när allt är åt helvete just nu. Självklart finns det gott om goda stunder här borta, och det är dom jag lever för just nu, men när de här dåliga stunderna tar över blir det ett helvete för mig. Jag är flera, flera tusen mil från min kära mamma och pappa hemma i Sverige som gör mitt liv lätt att leva. Jag har aldrig behövs tänka på det här med att sköta ett helt hushåll och dessutom ta hand om andra. Jag är inte van vid den delen av livet än, och jag vill inte vara det heller. Jag har gott nog att ta hand om mig själv och skolan.
Jag orkar inte undra "Var ska Dave nu?" när han bara sticker nio på kvällen och kommer hem efter tolv utan att säga var han ska. Han lämnar helt och håller ansvaret om Jade till oss utan att vi ber om det. Jag fattar inte. Jag ger det här två veckor till. Jag ska prata med honom, förklara för honom att livet, hemmet, relationer, hushåller fungerar inte utan regler. ALLA måste ha regler att följa som gör vardagsrutinerna enkla och sköna i vardagen. Måste jag vara den som ska säga till en vuxen som har fem barn att man måste ha regler, att han ska handla maten, att han ska ta hand om Jade, Lana och mig. INTE tvärt om.
Åhh!
Det här var en liten del av det jag sa att jag skulle berätta om. Det här är baksidan av det jag hela tiden har skrivit så gott om, reglerfritt hem. Men när det har gått två veckor och ingen har gjort ett skit i ett hus, bara smutsat ner och gjort vad dom vill ser det ut om ett helvete. Det är den som står ut med det här längst som vinner, som slipper städa upp efter alla. Och det är inte Lana och jag som är sist kan jag meddela.
Två veckor till, blir det inte en enda skillnad på den här I don´t care-attityden flyttar jag! Jag flyttar!
Vi hörs i morgon, men roligare inlägg och lite fler bilder!
Nu ska jag och Lana ut och springa en mil för att rensa tankarna lite!
God natt!
