Jossan

Det som slog mig mest var när jag hörde på en intervju om hur unga, drivna ungdomar som kämpar för att få sina röster hörda i landet, får ligga, kanske bredvid en av sina bästa vänner, och spela död. Jag hörde hur en tjej fick låtsas spela död, bredvid sin redan ihjäl skjutna bästa vän och vänta medan massmördaren gick förbi för att se till att alla var nedskjutna. Hur lustig blir inte ens egna vardag när man väljer att klaga över hur vädret är, eller att bussen är sen, när våra egna grannar, unga människor, politiker blir bombade mitt i stan, eller på ett ungdomsläger? Jag vet helt ärligt inte hur jag ska kunna rabbla upp allt roligt som väntar mig nu i augusti när mina skandinaviska polare lider. Hur kan man fortsätta leva utan att känna sig skyldig och ansvarig till det som har hänt? Vad kan lilla jag, Josefin, göra i nuläget när grannlandet har råkat ut för en utav de värsta event i skandinavisk historia?

Jag har skänkt en tanke till alla de modiga ungdomarna som fick sätta livet till en härjande, sjuk, massmördare, och jag försöker uppskatta allt jag har, som jag så gärna tar för givet. I kväll tänker jag också tända ett litet ljus för de. Det är det jag kan göra. Jag hoppas att alla ni där ute också skänker en tanke till både de som dog i Norge, men också till alla dom ni älskar. Det kunde faktiskt lika gärna ha hänt i Sverige...

Idag är vi alla norrmän, och all kärlek till vårt grannland!