Ibland får man för sig att livet är mer komplicerat än vad det egentligen är. Det är just något som föräldrar säger att det är typiskt oss tonåringar. Och hur mycket vi än vill argumentera emot det så tror jag faktiskt att de har rätt. Jag ser oftast allting som svart eller vitt, antingen är livet på topp eller helt nere i botten. Har ni någon gång sett en vuxen bete sig som om världen skulle gå under i ena ögonblicket och sedan vunnit på bingo i det andra? Nej, jag tänkte väl det! Det är något som vi tonåringar är bra på. Hur orkar vi egentligen? Varför väljer man att antingen var lycklig eller helt gråtfärdig för att istället befinns sig på en medelnivå mittemellan och känna det där lugnet.
Jag tror att man måste släppa den där stoltheten ibland och göra saker som man egentligen inte vill men för någon annans skull eller underlätta hela situationen.
Ibland hamnar man i olika svackor och då kommer den här känslan om att hela världen är emot en, men hallå? Hur logikt låter det egentligen?
Jag hamnar väldigt ofta i dessa situationer. Antagligen för att jag har för höga- och ibland omöjliga mål som ibland misslyckas. Men jag tror att det är en del av livet, att man måste känns dessa deppighetskänslor innan man kan känna sig lycklig igen. Men samtidigt tror jag att det går att förenkla de gånger då känslan kommer tillbaka och kanske eventuellt förhindra att den bryter ut helt. Vuxna klarar det, äldre klarar det. Varför ska just vi ungdomar se allting i svart eller vitt? Kanske för att vi lever i nuet...
Ett tips skulle nog kunna vara att man får helt enkelt acceptera att dessa dåliga dagar kommer, man får helt enkelt genomlida de dagarna och acceptera att de finns. Man får planera in i schemat. "Jaha, nu har jag en dålig dag igen. Inte så mycket att göra åt dock". Men jag tror också att man måste stanna upp och tänka. Är det så jobbigt som jag egentligen får det att verka? Överdriver jag inte lite nu? Man kanske ska poängsätta problemen med 1-10. 1 är ett litet problem såsom ett missat tv-program och 10 är ett mycket större såsom att man glömt provet i morgon. Allt under 5 skakar man av sig och försöker fokusera på de övre.
Vad tror ni? Verkar det som en bra idé med problemen eller ska man kanske skriva ned dom på ett papper istället för att få det lite mer konkret och sedan börja jobba med dom? Det är svårt, men eftersom vuxna klarar det så himla mycket bättre så måste det ju finns sätt...ellerhur?